Hej alla goa läsare jag hoppas det nya året har börjat i kärlek och tur.
Jodå här är det inget fel på kärleken men se denna oturen vill tydligen inte ge med sig!

För drygt 2 månader sedan fick Ina nått konstigt. Hon fick ryckningar och Mats och jag trodde hon fått i sig nått eller helt enkelt ramlat ner för sin soffa och slagit sig för hon gick vingligt och dreglade. Jag satt hos henne och efter ca 10-15 minuter så var hon som vanligt igen. Vad va detta?
Ina var som vanligt och allt var frid och fröjd.
En morgon när Mats åkt till jobbet (tidigt) så vaknade jag med ett ryck, Ina krafsade på golvet. Jag skyndade mig in i vardagsrummet och där låg hon helt borta. Hon lugnade sig när jag kom in i rummet och hon försökte gå till mig men hon ramlade, jag fick panik och rusade fram till henne för att se vad som var fel. När jag satte mig ner bredvid henne så började hon krampa igen och jag förstod direkt - hon hade ett EP anfall!!! 
Saliven rann och ögoner snurrade i huvudet, shit vad gör jag nu? Jag kunde inte annat än sitta hos henne, prata lugnt och smeka henne. Till slut vaknade hon till och och kramperna släppte, det tog max 10 minuter så kom ett nytt anfall, hela kroppen stel och hon var helt borta. 
Herre gud de andra hundarna de måste ju ut och kissa. Anfall på anfall kom och mellan en period så rusade jag som en galning i panik att fixa hundarna.
Ina och jag satt sen inför grindarna till vardagsrummet och det ville aldrig ta slut på eländet. När det gått en timme så fick jag äntligen tag på en distriktveterinär (djursjukhuset stäng då klockan bara var 07). De kunde inte komma med medicin för det fanns bara två jourhavande veterinärer i hela Värmland och alla var långt borta och var fulla av arbete ute på gårdarna.
Jag satt där med Ina och tårarna rann, skulle hon dö nu? Veterinären hade sagt att antingen dör hon eller så reder hon ut stormen själv.
Så fort djursjukhuset öppnade så ringde jag och bad om hjälp, klockan var nu närmare 8 och Ina bara fortsatte krampa.
"Du får komma hit med henne direkt". Hur sjutton skulle jag få in henne i bilen??? En 60 kg tung hund som hela tiden krampade, bara att glömma.
Vid det här laget va jag knäckt för ingen kunde hjälpa henne, ingen privatveterinär och inga djursjukhus hade möjligheten att komma.
Jag satt där med henne i ytterliggare en och en halv timme innan det lanade av.
I tre timmar hade hon krampat med 5-15 minuters vila.
Mats kom slutligen hem från sitt morgonpass och vi hjälptes åt att få in Ina, som nu var helt slut, i bilen och drog iväg.
Framme vid djursjukhuset så gick hon normalt och viftade lite på svansen åt veterinär och sköterskor.
De kollade noga igenom henne och tog en mängd blodprover. Som tur är så verkade hon inte skadad i hjärnan men leverprovet var högt.
Hon fick en rejäl dos med EP medicin och sen åkte vi hem med recept, en medicin som hon ska äta i resten av sitt liv och en medicin som skulle stoppa om hon fick ett anfall.
Kan bara säga, jag kommer aldrig mer bli mig själv efter detta. Ligger och lyssnar på nätterna om jag hör om hon skrapar med frambenen (anfall) eller våga gå ut med henne utan mediciner (Stora suppar som ska tryckas upp i ändtarmen, de är verkligen inte små och 5 st).
Veterinären varnade för att det kan komma igen men förhoppningsvis hjälper medicinen. Min goa Ina !!!

Nu när detta va över så ska ni inte tro att olyckan är slut :(  
Nej... för tre veckor sedan lite drygt så började Sussis mage att spåra ur, det sprutade blod i hela huset. Ringde akut veterinärer på olika ställen för att fråga hur farligt detta va. "Ge fisk, ris och okryddad kyckling så ska du se att hon blir bättre" Jo det visste jag men det kom så mycket blod och det bara sprutade ur henne!
Iväg till apoteket och köpte all världens "stopp-och-bajs" mediciner (hon spydde också) Inget hjälpte den första veckan, andra veckan så blev hon lite lugnare i magen, kunde äta lite utan att det sprutade. Under helgen nu (tredje veckan) så började eländet ordentligt igen. 
Jag ringde till veterinären och sa att nu tar jag med mig Sussi eftersom Ina hade återbesök. Jo vi fick en akuttid.
Efter att Ina var klar så kom en annan veterinär och klämde och kände på Sussi men hon kände inget konstigt mer än att hon var oerhört smal efter detta. En jäkla massa prover togs och de ville ha kvar henne men det ville inte jag så i morgon får jag svar på proverna av både Ina och Sussi.
Snälla snälla håll nu tummarna att proverna är bra på mina godingar!!!
Jag orkar inget mer nu!

För övrigt så mår gänget bra - tack o lov..
Förhoppningsvis så drar jag och hundarna till vår lilla fristad i Tallhem (Nysäter). Där är allt helt tyst och både jag och hundarna älskar att vara där, bara "vara" :)

Nu inväntar jag snart löp på lilla Molly och då ska hon paras med Bieber. Vill allt väl så blir det isf valpar i slutet av sommaren och leveransklara till hösten och det blir black and tan såklart :)
Lilla tjejen är fri både patellan och ögonlysningen

Jag har märkt på andra att efterfrågan på valpar har minskat. Förstår folk i dessa tider med skenande priser på allt, alla är rädda om sin ekonomi men så finns det de som bestämt sig för att köpa en liten Pudel sen tidigare. Jag har intressenter så jag har definitivt inget problem, det är personer som träffat mina tidigare valpar som vill ha härifrån och det ser jag som ett mycket gott betyg från mina avelshundar.
Är det någon som letar valp på mellan så vill jag rekomendera Karin Hultgren i Lidköping, hon har kennel Stalltorpets och har tre hanar kvar, black and tan. Hon har parat med min Bieber två gånger och fått kanonvalpar men denna gång är det en annan hane, superfina valpar! Ni kan söka henne på fb eller via skk.

Gud vad jag skriver ikväll men som vanligt när jag får en tid över så är det så roligt att berätta vad som sker här så fingrarna bara studsar över tangenterna men nu får jag säga God Natt för hundarna här vill ha sitt kvällsgodis och gå och sova.

Hoppas ni alla har det bra :)
Hej då för denna gång!